Att vara tränare är något helt fantastiskt, man får möjlighet att vara en del av barn och ungdomars uppväxt, vara med och stötta, vägleda och forma dem till starka individer som ska klara sig i livet, både i sporten och i privatlivet.
Vårt föreningsliv idag består till största delen av ideella tränare, och till stor del av föräldrar. Att vara förälder tänker jag kan ha en väldigt stor fördel, där man vet och har erfarenheter av barn och hur man ska handskas med dem. Så du som är förälder och läser detta, läs vidare😉.
Jag vet att det också finns föräldrar som väljer att vara tränare för att coacha ihjäl sina barn, och det är inte bra. Men ibland funderar jag varför föräldrar väljer att göra så, vad är deras intention, vilka resultat förväntar dem sig?
Det är inte lätt, man är sitt barn närmast tänker jag, men om man som förälder börjar fundera över hur man behandlar de andra barnen, varför väljer man inte att vara lika pushande och tuff mot dem (det är oftast det man är mot sitt egna barn)? Svaret kanske skulle vara, att man känner sitt egna barn bäst och vet vad den tål. Men är det alltid så att man som förälder alltid sitter med de rätta svaren till sina egna barn?
Något som jag verkligen fått med mig är att barn och ungdomar behöver bekräftelse och beröm. Bekräftelse på deras egna kunskap för att våga mer. Beröm när de visar sina kunskaper och utmanar sig för att bli bättre. Detta skulle även gälla mina barn om jag skulle få några – det är absolut ingen skillnad. Mina barn kommer inte bli unika på det sättet och det visar forskningen tydligt på.
5 TIPS till dig som är förälder, du som valt att coacha ditt barns lag:
- Du är där för att förgylla barnen/ungdomarnas vardag med ditt hjärta
- Du coachar barnen/ungdomarna för att de ska växa och känna sig starka mentalt.
- Använd dina kunskaper och erfarenheter av hur barn fungerar och strunta i att du tex. inte spelat handboll eller kan så mycket om sporten du coachar.
- Ditt barn är inte unikt, ditt barn fungerar enligt forskning ungefär lika som resten av laget – det innebär att alla behöver bekräftelse och beröm, även ditt barn, av dig.
- Skilj på när du och ditt barn är i hallen och när ni sätter er i bilen hem samt vad du väljer att prata om där hemma gällande sporten du coachar barnet i – belasta inte barnet med negativa eller dömande åsikter och tankar om andra spelare och ledare från samma lag (givetvis inte om andra heller). Lägg fokus på det du skulle gjort om det inte var ditt barn tex., bekräfta ditt barn, beröm och stötta.
Jag har mött många som säger “jag vill bara mitt barns bästa, jag vill bara att de ska lyckas, jag vill att dem ska ha det bra osv. osv”. Att viljan från er föräldrar finns där att ert barn och andra ska ha det så bra som möjligt tvivlar jag inte en sekund på – men hur förvaltar ni er vilja? Hur kan ni förvalta er vilja på ett sätt som gynnar barnet/en? När ni börjar jobbar med att förvalta er vilja, så kan jag lova er att ni kommer få det ni är ute efter, det ni så gärna vill – att barnen ska lyckas, känna sig starka, våga ännu mer och utvecklas.
Vår egenskap som kallas för vilja – är en egenskap som absolut kan bli vår värsta fiende. Hur vet jag det? Jag har den själv, och min vilja till att lyckas med saker är fruktansvärt stor. Eftersom min vilja är så stor kan den blocka mig så att jag inte arbetar med alla de verktygen och erfarenheterna jag har, utan jag bara kör i 190 utan att se mig omkring. Men tror ni jag gör det med vilje? Såklart inte och det gör inte du heller, ingen har intentionen att köra över andra, eller bete sig på ett sätt som inte är optimalt. Det är fint att ha vilja och det ska ni föräldrar fortsätta med, vi ska helt enkelt bara hitta ett sätt att förvalta den på bästa sätt, tänker jag. Eller vad säger du?
No one is you and that is your power / M
Kommentarer