Jag har träffat ca. 76 kvinnliga ledare på 21 föreningar som HandbollsMalin. De siffrorna säger att det finns kvinnliga ledare, det finns alltså ledare som är kvinnor! Kan ni då tänka er hur många kvinnliga ledare det finns i alla handbollens föreningar, i alla idrottens föreningar?! Givetvis kan vi inte dra en gräns för alla idrotter med dessa siffror, men detta kan ge oss ett uppvaknande om hur det faktiskt ser ut, eller kan se ut.

Jag har alltså träffat såhär många, fantastiska, underbara kvinnliga ledare på relativt kort tid, ledare som har ett grymt engagemang för barnen & ungdomarna, för föreningen, för att utveckla sig själv med sina spelare för att skapa förutsättningar, och det ger mig en otrolig styrka att se att idrotten har alla dessa människor. Ändå ser och hör jag debatterna om att vi måste jobba för att få in fler kvinnliga ledare inom idrotten, vilket absolut stämmer och det håller jag helt och hållet med om, inget snack om saken, men det gör mig fundersam eftersom jag ser mina siffror på hur egentligen många kvinnliga ledare det finns på bara 21 föreningar. Blir inte ni lite fundersamma då, ska verkligen största fokuset vara att få in fler kvinnliga ledare? De är ju redan “inne” så hur kan detta vara en så stor fråga, en diskussion, ett ämne? Är det verkligen det vi ska jobba med, att få in fler? Är det inte något mycket mer spännande vi bör prata om?

Såklart det är! Det är ju mer spännande att prata om varför man inte ser alla dessa kvinnliga ledare som redan finns? Vad är det som gör att ni inte ser dem? Dem finns ju mitt framför näsan, så vad är problemet? Är det för dem inte lyfts i media?

Det största problemet är inte att vi inte har kvinnliga ledare, problemet, ämnet, diskussionen vi ska prata om istället är hur vi väljer att förvalta våra kvinnliga ledare, hur vi väljer att förvalta våra manliga ledare, och därifrån se till att vi tar hand om de vi har. Vi är inte på någon restaurang där vi helt plötsligt kan beställa in x antal kvinnliga ledare och förvänta oss att de kommer förbli ledare – det är att börja i fel ände.

Fokus ska ligga på hur vi ser till att de som aktivt valt att vara ledare, kvinnlig som manlig, stannar inom idrotten, vad behöver de för att stanna. Lös de problemet så kan jag lova att de kommer fler ledare som vill vara en del av just er förening, ert lag, eftersom ni då väljer att se till behoven, vardagens behov, ledarnas behov och på riktigt se deras arbete.

Jag har ett starkt mod att prata om detta eftersom jag nu i lite mer än 1 år varit ute och lyssnat, lyssnat och lyssnat på spelare, ledare och föreningar. Idag är inte fokuset på att ta hand om det man har, man tar hand om de människor som passar en själv, som “passar in i gänget”. Man förvaltar inte huset man en gång byggt, utan man har uppenbarligen inte kunskap, mod eller tiden att lära sig ta hand om huset, förvalta det på ett sätt så att huset står starkt i en stormig decembernatt. Man låter huset bli byggt, sedan tror man medvetet eller omedvetet att huset klarar sig själv o när man kommit till den punkt där man börjar inse att det regnar in, värmekostnaderna är skyhöga för husets väggar klarar inte mer, så blundar man och planerar för att bygga nytt, bygga ett nytt område, man ser visioner, man drömmer om hur området kan glädja vuxna o barn, berömmen trillar in för att man ”satsar”, man blir lyft i media att man startar projekt för jämställdhet, men sen då? Vad hände med huset man en gång byggde? Står det kvar? Hur väljer man att se på huset, gammalt och skruttig eller en välbyggd grund?

Det är bra och modigt att starta projekt, att man väljer att satsa för att man vill nå en förändring, en förändring som man önskar och hoppas leder till en bättre framtid. I detta rekommenderar jag er att starta i rätt ände innan man börja starta något som kanske aldrig blir slutfört för att projekten bygger på ideella krafter, eller inte blir som man förväntade sig för att det ekonomiska sätter stopp, eller bara själva engagemanget dör för att resultatet inte infinner sig tillräckligt snabbt.

Börja i rätt ände

Att ta vara på huset som redan finns, ett hus man en gång valde att bygga för att det fanns drömmar och visioner, huset man valde bygga för att man en gång trodde på något. Fortsätt tro på huset! Huset kan man alltid måla om, bygga till eller byta ut fönster på, men våga behålla grunden, det man står för.

Husets grund i detta är föreningarnas ideella ledare, föreningarnas kvinnliga ledare som faktiskt finns. Då är det dags att ta hand om dem, se till behoven och uppmärksamma sina ledares arbete. Ta hand om de ledare, kvinnliga som manliga, som aktivt väljer att vara ledare i er förening, i ert lag, som väljer att vara en del av samhällets framtid. Våga bryta svågerpolitiken, politiken som säger att det ska vara rätt efternamn på tränarna som ni har i er förening eller rätt efternamn på spelaren så man låter den gå före de andra spelarna.

Ni har fantastiska ledare, ni har människor som bryr sig om barnen och ungdomarna, som suktar efter ny kunskap, som suktar efter struktur och som förtjänar all uppmärksamhet.

Så länge vi inte pratar om saker finns dem inte, brukar man säga. Så länge vi inte pratar om saker är det också något vi accepterar, brukar man också säga. Därför väljer jag att jag pratar om det, att belysa hur det ser ut för att ge er kunskap om vilken ände vi bör börja i. Och vad säger att man ska lyssna på mig kanske ni tänker, eller så tänker ni inte alls så, jag vet inte.

Men med mina 11 år som tränare i Sverige, varit med i SHF:s Ungdomsråd och träffat diverse människor, blev uttagen att åka på EHF utbildning för unga ledare, haft ett herrlag i Allsvenskan som ung kvinna i modern tid, gått alla tränarutbildningar inklusive MasterCoach där jag var ensam kvinna bland ca 30 män, startat eget företag som syftar till att förenkla vardagen för idrottens ideella ledare, som syftar till att inspirera, motivera och ge verktygen till ledare, spelare och föreningar så att de kan utvecklas och lyckas, ska nu flytta till Norge och jobba som tränare – så funderar jag hur Sverige valt att förvalta mig som kvinnlig ledare, eller är det kanske bara så enkelt att jag inte har rätt efternamn😉

Fokuset ska ligga på hur vi förvaltar det vi redan har, de kvinnliga och manliga ledarna som faktiskt redan finns – hur väljer vi att behålla, bevara och lyfta det vi redan har oberoende efternamn? Börja i den änden så kan jag lova er större framgång med en äkthet jag vet betyder mer för människorna där ute.

Don’t get mad, get motivated / M

Kategorier

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *