Nu är vi hemma i Göteborg igen efter Kiruna och sen Stockholm. När man kollar tillbaka på vad man varit med om på 10 dagar, så har jag hunnit med 15 pass med 11 olika lag. Helt otroligt vad kul det är att möta ledare och spelare! Även om jag blir helt slut i kroppen, framförallt i huvudet, så ger det mig många insikter och chans att utveckla mitt ledarskap. Man får lov att träffa så många härliga människor i handbolls-Sverige och höra deras arbete och vardag. Även det ger mig mycket ny kunskap. Ni är grymma där ute, bara så att ni vet!
I söndags fick jag en unik möjlighet att hänga med Laura Sanchez och Sunila Patel som driver handbollen i Kista Sports Club. Blandade känslor kan jag säga. Handbollen har så många sidor, så många olika nivåer och ambitioner men det finns bara en sak gemensamt – kärleken till idrotten! Utan kärlek är jag osäker på att man får grymma resultat, oavsett nivå och ambitioner. Kärleken, gemenskapen, delaktigheten och bollen är obeskrivliga!
Kl. 10:00 parkerade jag bilen utanför Kvarnbackaskolan i Kista och möttes av Laura, samtidigt som en mamma med sin son kom – det var hans första gång. När jag klev innanför dörren, in i omklädningsrummet möttes jag direkt av en liten kille som sa hej och berättade vad han heter och frågade vad jag heter. Han sa “Hej Malin”, och sprang in i hallen – vilket härligt bemötande, obeskrivligt.
När jag och Laura klev in i hallen möttes vi av Sunila. Laura och Sunila träffade jag i Stockholm i somras när vi var på en instruktörsutbildning för Hand The Ball. Vi hamnade i samma lag när vi skulle tävla mot de andra deltagarna, och det blev en massa skratt och hetsande att vi skulle vinna. Det var så underbart, för jag kunde verkligen vara mig själv helt och hållet – sådär sprallig och glad. Samtidigt som jag fick lära känna helt underbara människor.
Alla fick presentera sig för gruppen innan träningen skulle sättas igång, vi var väl cirka 10 barn och vi tre ledare. Vi började med uppvärmning längst den blåa linjen, olika klappar från Laura betydde olika uppgifter för oss. Sedan var det dags för kull, pjätt som vi säger i Skåne. Alla hade varsin boll, blev man kullad fick man göra en ring av sina armar och för att bli fri igen fick en kompis ta sin boll igenom ringen. Såklart tog jag möjligheten att vara den som kullar, det var riktigt roligt, det blev tävling direkt mellan mig och barnen och såklart mycket skratt. Jag blev trött…?
När vi tog vattenpaus fråga jag Laura och Sunila om det kommer en ny grupp kl. 11. Nej nej, de kör denna gruppen från kl. 10-12, 2 h (!), WOW! Ett spralligt gäng, varje söndag och även tisdagar. Ja, det kräver tålamod och att man själv har kärlek till idrotten.
Sedan körde vi hinderbana och skott på mål. Under tiden gör ju barnen lite som de själva känner för, de tjoar och tjimmar, stoppade in bollarna under tröjan som tuttar eller 4-pack på magen… Men det allra bästa var att Laura och Sunila är ju helt grymma med barnen, låter de får vara inom en viss gräns, låter de få spralla av sig och få testa sig fram olika saker. Såhär höll det på i 2 h, ibland gick någon och satte sig på bänken för att vila, ibland studsade de runt som en Duracell-kanin osv. Men under tiden fanns det möjlighet för oss ledare att få olika kontakt med barnen. Jag stannade upp och pratade med en kille som berättade för mig att han spelar cricket och han berättade allt för mig kring reglerna – en helt ny värld för mig. Och det som egentligen ger hela situationen bekräftelse på att man har sett barnen, är när denna killen, innan han ska gå hem, kallar på mig och ska visa på sin mobil bilder på hur det ser ut när man spelar cricket. Jag blir så varm och jag ryser nu när jag skriver om det. Förstår ni, kärleken till idrotten betyder så enormt mycket för så många, gemenskapen och delaktigheten.
Laura och Sunila gör ett obeskrivligt arbete, de inspirerar mig något enormt! Ni som läser förstår säkert en del av detta, Laura och Sunila försöker få handbollen att växa i Kista, i Kista som är i bakgrunden för handbollen, som har massvis med olika ursprung och en hel del kriminalitet. Kan deras arbete få Kista på handbollskartan och hjälpa barn och ungdomar att känna delaktighet inom idrotten istället för kriminaliteten, så förstår ni säkert vilket jobb de kan göra för samhället, och ett jobb som de redan gör.
Jag är oerhört stolt över deras insatser, jag är stolt över att jag får chans att ha två starka kvinnor med stora hjärtan, i mitt liv. TACK för att ni finns och att ni gör det möjligt för barnen att få vara sig själva, och att ni ger dem massvis med kärlek!
If you think you’re too small to make a difference… Try sleeping with a mosquito in the room (Dalai Lama) / M
Kommentarer