En skön förmiddag med god frukost och en kopp kaffe, efter en skön och behövlig rask promenad och rehab-övningar. Var riktigt skönt och ännu bättre är det när jag börjat med nålar i höften igen hos Idrottsrehab. Nålarna får verkligen musklerna att slappna av och för mig är det de enda (än så länge) som verkligen släpper på mina spänningar. Tänk er en spänd gitarrsträng, ungefär så är det i min höft och ljumske konstant. Och det påverkar hela ryggen och hela benet. Så det känns positivt!

Jag kom att tänka på när jag var i Ungern (2016) på EHF Young Coaches Workshop i en vecka där vi var 14 handbollstränare från 14 olika länder, 7 tjejer och 7 killar. Jag fick förfrågan av SHF om jag ville åka och svaret kan ni ju själva räkna ut… I samma stund som jag är driven, framåt och nyfiken så är det ofta en inre röst som viskar inom mig massor med negativa saker. Så i samma stund som jag säger ja till att åka viskar den inre rösten “att du kan inte engelska, hur ska du klara det, hur ska du klara att flyga själv och inte ha med dig någon från Sverige osv.?”. I detta visste jag dock hela tiden om varför jag sa JA, för jag ville utbilda mig ännu mer, skaffa mig ännu mer kunskaper och erfarenheter, samt få chans att träffa 13 handbollstränare från 13 olika länder. Men den allra största anledningen till mitt JA, var egentligen att man skulle bli coachad som ledare/tränare av erfarna och grymma instruktörer. För det var och är något som jag alltid saknat, om hur jag som coach kan agera samt få verktyg för att bli bättre och få min tränarroll att bli skarpare.

Under veckan fick vi lära oss bland annat om rörlighetsträning, forskning kring sport, ledarskap, hur man bedriver träningar, hur jag som coach agerar och instruerar etc. Vi fick hålla i 3o min x2 träning där jag fick köra fysträning första passet och sen offensivt försvar andra passet. Efter varje pass satte jag mig direkt med instruktörerna som gav feedback på träningen och på mitt agerande.

Feedback kan ju alltid ges på väldigt olika sätt, men när man får feedback så att mottagaren känner sig berörd och motiverad – då har man framfört sin feedback på rätt sätt!

Feedbacken jag fick träffade mig så djupt i hjärtat att andra gången jag fick feedbacken började jag gråta. Det bara rann tårar över mina kinder och Milan Petronijevic blev lite orolig, men då bara skrattade jag och sa fortsätt… Det var helt oroligt att ha personer framför mig som såg mina kvalitéer och gav konstruktiv feedback. Inget gullande, utan var tydliga med vad dem såg och gav beröm samt hur jag kunde göra det bättre och balansera mina egenskaper. Hur häftigt som helst!

Feedbacken jag fick var att jag tog plats på golvet direkt och var tydlig vilket var respektingivande, samt att jag har väldigt bra röst. Och då frågade dem hur jag balanserade detta och om jag har någon pipa som kan få min röst att vila, då spelare kommer att sluta lyssna tillsist, det blir för tjatigt helt enkelt att alltid höra min röst. Detta resulterade att jag fick Milans pipa med band, som idag är en pipa jag alltid har med mig inför varje träning. Det är inte bara en pipa, utan en pipa med ett budskap och mening som verkligen får mig att känna mig trygg. Pipan är ett verktyg för mig att balansera mina egenskaper.

Instruktörer vi hade: Peter Kovacs, Milan Petronijevic, Jürgen Boss, Andreas Vock (Sport Scientist).

Idag är det 2020 och jag överlevde både engelskan och att flyga ensam från Sverige? Drivkraften och att veta varför jag sa ja hjälpte och hjälper mig framåt!

Your mind will continually believe what you tell it. So tell it that you are smart, ambitious, successful & not afraid to go for it / M

Kategorier

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *