Jag har länge funderat över många olika detaljer inom handbollen och ledarskapet. Och en anmärkningsvärd situation är när man låter spelare som inte spelat en enda minut under matchen – gå in och ska spela de sista 2-5 minuterna. Min fråga är varför? Jag ställde frågan på Instagram och fick in några svar, mycket intressanta dialoger måste jag säga.
Det är ganska tydligt om vad man tycker/känner i en sådan här situation – som spelare hade man hellre sluppit spela de sista minuterna, det ger ingenting, hinner inte prestera något bra, hur ska man kunna prestera på så kort tid, känns som upplagt för att misslyckas, känns som ledarna har gett upp och kan låta “mig” spela då osv.

Ni som är sjukgymnaster, fysioterapeut, läkare osv – vad säger ni om skaderisken?

Och kanske det som jag funderar allra mest över – hur får vi den spelaren att känna? Vad är syftet att låta en kall spelare in och spela det sista? Vad är poängen? Vad vill vi med det ledarskapet? Är det i avgörande situation i slutet vi sätter in denna spelaren eller är det när vi antingen leder så pass att vi vet att vi kommer att vinna, eller är det när matchen är körd resultatmässigt? Ber vi spelaren att värma upp innan vi byter in den?

Hur påverkas kroppens prestation att först värma upp i 30 min innan matchstart, sätta sig på bänken i 20-30 min, chans att skjuta lite i halvtid kanske, sen sitta 15-25 minuter till för att sen ut och prestera? Vad är förväntningarna på denna spelaren? Har vi några förväntningar överhuvudtaget?

Hur stark relation och tillit har vi till den spelaren som hamnar i denna typ av situation? Påverkas de psykologisk – positivt eller negativt, eller oberörda? Följer vi upp någonting med spelaren, eller är vi ledare oberörda? Hur väljer vi att agera? Och varför agerar vi som vi gör?

Det som är extremt spännande är att vi ledare skapar och väljer situationer vi vill leda oss igenom. Det är viktigt att vara medveten om att mitt agerande som ledare kan skapa/öppna olika “fönster”, som jag brukar kalla det. Och det fönstret jag öppnar bör jag också vara medveten om vilka eventuella risker som kan uppstå – så att jag som ledare kan ta hand om dessa direkt och/eller skapa en aktiv plan för hur vi hanterar det. Inte en plan som vi dokumenterat i flera månader, utan en effektiv plan – vi väljer ett sätt att hantera det på, agerar, utvärderar, reflekterar, byter plan för att den förra inte fungera eller så fortsätter vi på samma spår för den gav oss, teamet, organisationen ett positivt resultat.

Vet man om alla sina “fönster” då? Nej förmodligen inte. Men desto mer medveten jag blir om mitt ledarskap och är nyfiken på att utvecklas så löser det sig, tänker jag. Alla gör misstag, gör bort sig eller vad man vill kalla det – det viktigaste är HUR vi väljer att gå vidare! Hur väljer vi att hantera det mot oss själva, hur väljer vi att hantera det mot andra, och hur går vi vidare mot framtiden? Hur tar jag vara på den nya kunskapen jag har fått? För jag skulle vilja kalla det ny kunskap, när man misslyckas eller gör bort sig.

Många har försökt påvisa att det inte var “rätt läge” för mig att ta IFK Tumbas Herrar 17/18 – men vet ni vad? Jag ångrar aldrig att jag tog mig an en utmaning som jag drömt om från första dagen jag blev tränare! För vet ni vad? Vet ni hur mycket kunskap, erfarenheter och relationer jag skapade under den tiden? Det är obeskrivligt vad tiden gav mig, oavsett resultatet utåt som alla människor ser på sociala medier, tidningar osv. Det är innehållet som är betydande och hur vi hanterar det och tar det vidare för att utvecklas! Det är det som gör oss människor starka och till bra ledare – tror jag.

När människor med makt, slutar att lyssna på folk. Då är det dags att byta ut dem (Astrid Lindgren) / M


Kategorier

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *