Hur når vi barnen & samtidigt får en effektiv utveckling?

Vilken helg det blev nere i Skåne – fyra lag, fyra träningar och enorma erfarenheter med mig hem. Det intressant är reflektionen från spelarna som jag alltid kör efter avslutad träning – där de får säga vad de tyckte och upplevde med träningen. Det blir ett viktigt kvitto framförallt för mig, där jag får bekräftelse om jag nådde spelarna med den intentionen jag hade med träningsupplägget. Det blir också för mig som ledare en viktig del att ta med mig, hur spelarna upplevde träningen, övningarna, samt hur de ser och tänker på saker. Det gör det lättar för mig som ledare om vi är på rätt väg.

Det är också extremt lärorikt för mig som vill vara tränare i högsta ligan att få förståelse om hur man kan träna de yngsta och hur man når dem för att få effektiv utveckling med kvalité. Det är grymt imponerande av de ledarna som är just med de allra yngsta barnen, där det är högt och lågt med allt – det babblas, det skrattas, det gråts, det tävlas, det tjatas osv. osv. Det kräver verkligen ett tålamod, men också ett enormt ledarskap för att nå de små liven så effektivt som möjligt.
Hur barnen blir ledda, hur de tilltalas eller inte tilltalas, hur de tillåts eller inte tillåts göra/säga saker kommer påverka deras uppväxt i hög grad. Därför är det så viktigt att hitta optimala sätt att bemöta spelarna som individer och som lag. Givetvis är detta inget som alltid är så lätt, men jag tror bestämt att vi ledare ska bara bestämma oss för att göra vissa saker, även om det kräver högt tålamod och extremt mycket energi. Det ger så mycket mer när man lägger fokus på sitt ledarskap, man får så mycket mer tillbaka av barnen.

När jag körde Torslandas P09 under deras träningsläger för några veckor sedan fick jag verkligen bekräftelse på att mitt ledarskap fungerade – relationen jag fick med barnen under en timme var häftigare än någonsin. Vi var lika lyriska allihopa – vi klickade – perfect match! Bekräftelsen man får från “sina” spelare är obeskrivlig tycker jag, man blir så varm av kärlek. När barnen under träningen började fråga om jag inte kunde träna de på eftermiddagen också, och om jag inte kunde komma tillbaka till deras klubbträningar – när barnen börja kalla på mig för att visa mig vad de kan – när barnen börjar skoja med en – det är en obeskrivlig känsla! Vidare under veckan när man träffade dem i korridoren eller utanför hallen skriker dem “HEEEEJ MALIN!!!!”. Jag blir så glad! Men hur gjorde jag kanske ni undrar? Nedan ger jag er tre tips på hur jag gjorde i tre olika situationer, som jag upplevde gav positiv respons från spelarna:

3 Ledarskapstips

• Vi började träningen där de berättade vad de hade gjort under lägret – vilket ledde oss in på vinna och förlora – jag lyssnade in dem vad de tyckte, ställde motfrågor som till viss del var ledande då jag ville hjälpa de få ett nytt perspektiv på att det är viktigt att förlora (deras åsikt var att förlora är bara för losers). Jag dömde inte eller värderade deras svar utifrån att de var bra eller dåliga – utan bekräftade istället med “intressant”, “spännande”. Efter 2-3 minuter sa de att man lär sig av sina misstag, så det är bra att förlora ibland – en bra dialog där de fick börja tänka i andra banor… (min åsikt är att det är lika viktigt att lära sig förlora som att vinna, och det ville jag förmedla fast få de att säga det, få de att fundera. Jag ville med detta också skapa en tillåtande miljö, där det ska vara okej att prata och lyfta allt – ibland är det tuffare och det ska vara okej att prata om).
  
  
• Tydliga ramar – instruerade en övning där jag samlade hela gruppen runt övningen, för att sedan skulle de sprida ut sig och köra samma övning. Det skapade fokus hos spelarna, där jag förklarade och svarade på deras frågor. En kommentar på övningen fick mig att komma med en lösning, men där räckte en kille upp handen och gav sin lösning på övningen som jag lyfte och bekräftade genom en high-five, “vi kör på din lösning”. (De andra killarna bara tittade på varandra…) Jag förklarade även för spelarna att detta är ramarna (spelreglerna), sen vill jag att ni bestämmer innehållet – deras svar var så roligt; “okej, det fixar vi”.
  
  
• Spelarna ville spela match och jag frågade “hur menar ni?” De ville spela 6 mot 6. I mitt huvud när man är 11 år är det extremt ineffektiv och inte särkilt givande utvecklingsmässigt när man har en träning på 1 timme. Men för att möta de och få dem nöjda ställde jag frågan: “Hur ofta vill ni ha bollen”, deras svar var “Hela tiden” (alla sa detta), då frågade jag “Hur ofta får ni röra bollen om vi ska spela 6 mot 6”, deras svar var “Hm, inte så ofta…”. Då fråga jag dem om det var okej att vi kör match på “mitt” sätt så att de får röra bollen så ofta de kan – de sa “japp, absolut”. Vi spela 2 mot 2, 3 mot 2 på ena planhalvan delat på mitten (halva zon 3 och utåt). Efter en stund säger en kille “Detta är ju mycket roligare att spela match på, vi får ju spela hela tiden”.
  
  

I survived because the fire inside me burned brighter than the fire around me! / M