I arbetet som tränare och ledare har jag värderingar som grundar sig djupt inom mig, värderingar som jag aldrig kommer släppa, utan snarare kommer utveckla. I inlägget jag skrev om min första tid som tränare, att inte ta ut ett USM-lag när mina spelare var 12-13 år, bottnar i en stark värdering jag har med mig – vinna. Att vinna sina spelares förtroende och tillit är väldigt viktigt, inte bara på handbollsplanen. Jag tror starkt på att vi kan nå helt andra höjder genom att tänka om, framförallt kring selektering och arbetet fram till att skapa elit- och landslagsspelare.
Professor i P4
Tomas Peterson som är senior professor i idrottsvetenskap på Malmö Universitet intervjuades av P4, angående “Tidig elitsatsning ger färre proffsspelare”. Klicka in på länken om du inte redan har lyssnat.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=7405421
Måste man toppa och nivåanpassa, eller finns det andra vägar att nå toppen? Hur försvarar man till en spelare eller förälder att man valt bort den spelaren pga mindre talang eller den fysiska kapacitet? (valt bort kan innebära ej uttagen till en match, en cup och/eller USM-laget tex.). För mig har svaret varit väldigt enkel, där träningsnärvaron har kunnat vara min fakta bakom beslut jag tagit kring speltid. Vill man bli något inom sin idrott är det träning som gäller oavsett hur bra eller dålig man är från start, så är det ett arbete som krävs för att verkligen nå toppen. Jag vill skapa en rättvis förutsättning för mina spelare. Alla kommer dock inte nå elittoppen som spelare, men det finns så mycket mer man lär sig på vägen när man får rättvisa förutsättningar, så som att aldrig ge upp och att kämpa oavsett talang/nivå/kunskap så kan man alltid göra sitt bästa för sin egna och lagets prestation.
Yttre ramar att lära sig förhålla sig till
Vinna handlar om att varje situation och utmaning har något att lära mig – att vinna ny kunskap. När spelare utvecklas och växer är det en vinst. Att vinna sin egna prestation, genom att äga och ta ansvar vinner man utveckling. Mitt huvudfokus har alltid varit att skapa en grupp, skapa en gemenskap där allas värde är lika och förutsättningarna kommer att vara tydliga. Vilka förutsättningar pratar jag då om – jo de yttre målsättningarna/ramarna vi kommer ha som synkar med min tränarfilsofi och en del av mina värderingar. Därefter skapar laget tillsammans de inre förutsättningarna/ramarna som förhåller sig till de yttre och som laget kan stå för, samt känna igen sig i. Detta skapar en tydlig miljö, oavsett om du har drömmar om att nå eliten eller spelar och utvecklas för att det är kul. I detta arbetat skapar jag inte bara handbollsspelare, utan även individer som ska ut i arbetslivet. Jag har alltid arbetet efter att lära mina spelare en verksamhets/lags/förenings ramar och visioner, för att lära sig anpassa sig efter de yttre ramarna. Någon måste styra båten, någon måste vara den som bestämmer och har sista ordet. Att lära sig som individ att förhålla sig till något, förhålla sig till yttre ramar oavsett vad man tycker och tänker är bra att lära sig. Det handlar om på vilket sätt ledaren får med sig teamet eller inte, vilket ledarskap man väljer att använda utifrån den grupp man har framför sig. Där tror jag ett situationsanpassat ledarskap är det primära. Alla kan inte få som de vill eller tycker, utmaningen är våga “rätta sig i ledet” för att använda sin drivkraft att utveckla arbetssätten inom de yttre ramarna istället.
Givetvis är detta en stor utmaning, men jag har aldrig varit rädd för att vara tydlig med mina huvudfokus, vad jag förväntar mig och vad som gäller – de yttre ramarna. Det har sedan varit min utmaning och lärdom att få med mig mina spelare på tåget, där de får vara med och skapa resan.
Hur:et är viktigare än vad vi tror
Att selektera kött och blod kan vara fruktansvärt hemskt – att bli bortvald. Samhället ser ut så, att vi ska bli valda, vi ska bli bortvalda, vi ska kämpa, vi ska förlora, vi ska vinna etc. Men det handlar om HUR, på vilket sätt vi blir valda, på vilket sätt vi blir bortvalda, på vilket sätt vi kämpar på osv. Oftast mår vi bra och det bli positiv stämning när vi blir valda och vinner. Men det är just den andra delen, den andra sidan av myntet som är en mycket större utmaning för oss att hantera. Som ni har förstått tidigare kunde jag inte ta ut ett USM-lag, 12-13 år – jag skulle inte kunna se mina spelare i ögonen och säga ena sekunden att jag tror på dem, vi krigar för varandra etc. etc. och sedan andra sekunden välja bort dem för att jag inte tror på deras kapacitet. För mig blir det en krock när vi pratar om barn och ungdomar. Detta gäller även på träningar, där jag har delat in spelarna positionsvis och driva träningen så, istället för att ha toppade/nivåanpassade sidor. Då försvinner känslan av att man inte blev vald, att man fick inte vara på den toppade sidan. Man vill bli sedd, man vill få uppmärksamhet och bekräftelse. Men får de spelare som kommit längre i utvecklingen då någon utmaning? Självklart, det sitter i mitt ledarskap som tränare, där jag kan utmana de ännu hårdare genom att ställa högre krav och prata djupare kring detaljer. Skulle nivån sedan skilja sig alldeles för mycket, får man flytta upp spelaren en åldersklass där spelaren får den utmaningen som krävs för utveckling. Det viktigaste tror jag är att minska ner på konfliktfönstrena som kan få någon annan människa att känna sig bortvald och utanför gruppen, istället arbeta med rättvisa förutsättningar för alla som är villiga att arbeta efter verksamhetens yttre ramar.
Great things never came from comfort zones / M
Kommentarer