För 12 år sen fick jag problem med höften, det började där iallafall och det vandrade ner i ljumsken, i benet där jag ibland kände att benet var 20 kg tyngre än de andra. Min egna handbollsstil har alltid varit väldigt tuff där jag älskat att spela försvar och farten framåt. Att spela tufft är kanske inte alltid så bra för sin egna kropp, speciellt när man biter ihop och fortsätter trots smärta. Men ju mer jag trillade på höften desto mer smärta fick jag, molande värk på nätterna, en trötthet i benet och kunde knappt gå upp för trappor då det varje gång högg i ljumsken. Lite tigerbalsam på höften innan träning och match var min behandling, istället för att gå till sjukgymnast. Jag tror dock att det fanns en liten rädsla av att det skulle vara något allvarligt och sjukgymnasten skulle säga “ingen mer handboll”. När jag var 12 år fick jag vila i tre veckor (!) pga en hälsena som var inflammerad, då var det krokodiltårar… Så ni förstår säkert viljan att få vara på handbollsplanen och säkert någon som känner igen sig.
Efter att ha gått med skadan i 5-6 år var det en sjukgymnast som sa till mig att jag haltade när jag höll träningar. Där började då den långa resan att försöka få rätt på det hela. Jag fick träffa en fantastisk sjukgymnast i Lund, Eva, som har ett grymt tålamod och är fruktansvärt prestigelös. Min smärta var väldigt hög, där vi fick ta små små steg för att hitta problemet. Det visade sig att det inte var själva höften, utan musklerna som går från ländryggen ner till ljumsken som var som en gitarrsträng, därav problemet att gå i trappor då denna muskeln kopplades på direkt. Man trodde även att det kunde vara falsk ischias, kam som ligger på höftbenet (vanligt hos kvinnor) där magnetröntgen på ländrygg och höftparti har gjorts. Men man hittar ingenting, mer än en liten liten utbuktning på L5:an (kota 5 i ländryggen) – men denna ska absolut inte orsaka den stora smärtan jag hade.
Alla besök och försök att hitta problemet har jag nu träffat en grym sjukgymnast, Jennie Persson som arbetar på Idrottsrehab i Göteborg. Första gången träffade jag henne i Önneredshallen där hon körde prehab/rehab med damlaget, lugn och genuin mot spelarna i sitt sätt att förmedla övningarna. Jag och Jennie började lite smått med övningar för att sätta igång muskler som jag inte använt på flera år pga felbelastning. När man inte heller har använt muskler på ett tag är den stora utmaningen att faktiskt få “tag” i dem, att få de bli aktiverade. Tyvärr hade jag mycket att göra när jag hade Önnereds U-lag (junior & Div2), jobb, skola och två distriktslag så att prioritera mig själv var väl inte riktigt aktuellt tyvärr. Men efter sommaren 2019 gjorde jag och Jennie upp en plan för att komma tillbaka, där jag älskar hennes tydlighet och ärlighet! Jennie har också en väldig förståelse över min frustration och vilja att förstå saker kring smärtan och skadan.
Jennie visar en bra axelövning med 1,5 kg boll. 
Viktigt att rotera i axel och inte i handled. 
En av tre övningar jag fick igår, växla hand mot bröst.
Utan denna skadan hade jag förmodligen inte fått denna kunskapen eller känslan jag har idag kring bålstabilitet, ländryggen, ljumsken och knän. Jag tror att jag inspireras mycket mer än vad jag egentligen är medveten om. Att föra över mina kunskaper Jennie ger mig var en självklarhet när jag jobbade med knäkontroll inför varje träning med Önnereds U-lag. Att koppla in bålstabilitet med knäkontroll, hur hållningen ska vara i olika övningar, hur man får tag i de djupa magmusklerna genom att tippa bäckenbenet osv. Detta är en fantastisk kunskap som jag är oerhört tacksam för, att min egna skada och smärta har kunnat ge mig något positivt.
Så hur mycket kan man inspireras egentligen? Jag älskar verkligen att utmana mig själv och lära mig nya saker, även om situationer kan vara jobbiga där och då så ångrar jag absolut ingenting. Det tror jag är en bra egenskap och styrka för att fortsätta driva framåt och utvecklas som människa.
Get up, Dress up, Show up, Never give up / M
Kommentarer