Imorse när jag vakna gör man väl som alla andra, checkar Facebook och Instagram (i mitt fall i alla fall). Där jag möttes av en presentation av professor Christer Malm som just nu surrar på media. Han tar upp “Elitsatsning för barn – eller föräldrarna?”. Har du inte sett den klicka vidare på länken nedan. Värt att se och ta sig själv en funderare.
Christer Malms presentation fick mig att tänka på mina första år som tränare, där jag började med pojkar födda 96 i LUGI HF för att sedan kort därefter få huvudansvaret för pojkar 98 i LUGI HF. Ett fantastiskt gäng, både spelare och föräldragrupp som säkert många lag som jag har haft, har fått hört talas om. Det var en tillåtande miljö för mig att utvecklas i och chans att få köra min grej, trots att det var mina första år som tränare. Men jag tror min tydlighet i hur jag skulle utveckla spelarna var en del av det. Träffade faktiskt en av familjerna förra våren för att hämta en hundbur, där vi satt länge och fika och pratade många många minnen från tiden med 98:orna. Karin som är mamman, är en fantastisk kvinna som alltid stöttat och höjt mig, i alla lägen. Det finns en ärlighet på ett genuint sätt i hennes berättelser om mig, som får mig att ibland skratta över saker jag sagt och gjort. Kanske inte alltid rätt saker, men hon vänder alltid situationer till något användbart som man kan ta med sig och lära sig något av.
Mina värderingar som jag tidigt hade när jag tog över 98:orna kan jag se att jag fortfarande har. Starkt engagemang att skapa sammanhållning där allas värde är lika oavsett om man var/är “talang” eller inte, körde jag stenhårt på. Jag ville skapa samma möjlighet för alla att kunna bli så bra som möjligt. Därför skapade jag tidigt ramar om vad som gällde för oss, jag ställde krav på spelarna i form av att aldrig ge upp, engagera mig i att spelarna alltid skulle göra sitt yttersta oavsett vinst, förslut eller egna dåliga prestation – vi skulle alltid finnas för varandra. Träningskulturen var och är väldigt viktig för mig, där killarnas träningsnärvaro styrde speltiden och matchuttagningarna till seriespel A och B. Alla fick spela i båda serierna där det handlade om speltid. Detta upplevde jag skapade en hög moral, hög träningsnärvaro samt toppning försvann helt. Vi spelade alltid för att vinna, men för mig handlar det inte bara om att vinna resultatmässigt, utan spelarna skulle vinna sin egna prestation först – prestation före resultat. En specifik situation när jag kände att det gav resultat var i Partille Cup, där vi mötte ett ryskt eller kroatiskt lag (minns inte exakt) som var väldigt tuffa i sitt spel och var väldigt duktiga. Där mina spelare efter matchen sa: “Shit, det kändes som vi vann hela matchen, vi spelade grymt bra”, men då förlorade vi på tavlan. Det är just denna känslan jag ville få fram, att i utvecklingsstadiet som vi befann oss i handlade det inte om toppning och vinna USM i B-ungdom, utan att utveckla starka individer för framtiden.
Erbjuda speltid
Speltid var viktigt för mig att kunna erbjuda för pojkarna. Under första året hade jag en spelare som inte missade en enda träning, match eller lagträff – målinriktad och ambitiös kille Armin. Träningsnärvaron styrde vår båt. Detta gällde även i USM, där man tyvärr kan se att många lag toppar och många föreningar har det inskrivit i sina “trådar” att det är tillåtet att toppa i USM. I detta fallet var mina pojkar 12-13 år, B-ungdom där jag inte hade samvete att döma ut någon. För vem säger att mina handbollsögon är dem rätta? Och fönstret jag skulle kunna öppna upp för konflikter genom att ta ut en trupp ville jag inte ha på min agenda. Därför fick alla spelare anmäla sig om de ville vara med på USM, precis som till en vanlig cup – men jag kunde inte garantera någon spelare speltid, utan träningsnärvaron kommer vara prio 1. Jag fick spelarna att göra valet själva och de visste principerna när de anmälde sig. Alla spelare anmälde sig till Steg 1 och vi åkte till Lysekil, bodde på spa-hotell (det enda som fanns ledigt), en av tre matcher blev inställd då ett lag drog sig ur, så två matcher på 24 spelare blev min utmaning. För mig själv var min ambition att ge speltid till alla som anmälde sig – alla skulle få vara med på resan, ute på plan.
Vi gick hela vägen till Steg 4 där alla som anmälde sig fick speltid i varje steg – jag nådde mitt mål. Vi var bara några minuter från att gå vidare till finalsteget.
Detta kallar jag att vinna!
When you want to succeed as bad as you want to breath, then you will be successful / M
Kommentarer